Hjärtstillestånd

Efter några dagars lättare depression ser det äntligen lite ljusare ut i tillvaron igen. Är väl kanske inte helt på mitt toppenhumör, men en god bit på väg i alla fall. I måndags började jag jobba igen efter semestern. Det kändes lite skoj att få lite rutiner i livet igen; stiga upp tidigt. åka till jobbet, jobba, åka hem, slappa och sova. (Ungefär samma som under semestern, dock är det ju betydligt mer socialt på jobbet.) ;)

Tyvärr började det ju inte sådär värst vidare bra i måndags morse. När jag skulle trycka på on-knappen på datorn vägrade den att starta. Vi provade allt från att bryta strömmen, byta eluttag ... jag var nära att skaka lite på den också, men ångrade mig i sista stund. Tog mig in på IT-avdelningen och beklagade mig lite och en av grabbarna följde med mig och kollade in läget. Han försökte med ungefär samma saker som jag och kollegan redan gjort och konstaterade samma sak, den var död! Han kopplade bort skärm, mus, tangentbord och nätverk och tog med sig själva burken in till sig. En stund senare kommer han tillbaka och beklagar sorgen. Jag skulle bli datorlös! Tekniker från Götet skulle komma dagen efter var det sagt och de var fortfarande underbemannade på grund av semester, så de kunde inte vaska fram en ersättningsbruk medan min låg på operationsbordet och väntade på att bli hel igen.

Då kände jag paniken stiga... jag hade varit helt inställd på att göra en massa programmering det första jag gjorde, eftersom en av våra största kunder skulle ha ut sina saker helst redan förra veckan. Vad gör man liksom? Jag gick till min handledare, som också precis kommit tillbaka från sin semester och beklagar mig. Han tar sig en liten funderare och säger sen : "Vi kanske kan hitta nån i gömman bakom förrådet..." Vad är det som kommer ur hans mun? Finns det hemliga rum som MrsRose fortfarande inte besökt?! Så vi tar oss en liten promenad till gömman och faktiskt hittar vi ett lik där, näe ett museéföremål rättare sagt. Så vi vandrar tillbaka till min plats, en stor burk är ute och går med mig. Blickarna jag får från mina rumskamrater är stora ... ungefär lika stora som skratten som följer ... "Var hittade ni den, längst in i garderoben?" Himla skoj !!

Efter ytterligare plock och fix så får jag igång datorn, men sen tar det stopp igen. Den här kära P3-600-MHz-burken* har inte använts på så länge så att vårt VPN känner inte igen IP-numret. (Det fattar ju inte jag först, jag kommer bara inte in i Pyttemjuks operativsystem, det berättar killen från it-avdelningen senare.) När han har trollat med sina fingrar kommer jag äntligen in i burken och kan börja med mitt.

Börjar en sak att strula, så kan du ge dig den på att det fortsätter i samma takt sen. Jag skulle installera ett program, annars kunde jag inte jobba. Tror du inte jag får en skiva som är repad alldeles för mycket? Jo-o! Självklart! Jag jagar rätt på en annan som funkar, men det tar mig ändå runt en timme totalt att få det installerat, precis lagom till lunchen. När jag sen kommer tillbaka till datorn efter lite mat i magen går själva programmeringen hyfsat bra, men något fungerande program får jag inte fram. Oturen förföljer mig! Snälla kollegan lånade ut sin burk till mig så jag fick iväg lite av det som dagen skulle ha börjat med.

Hela dagen igår fick jag också sitta vid Gamlingen, men knuffade även iväg rumskompisen från sin dator ett antal gånger under dagen. En timme innan jag går hem kollar jag med IT-avdelningen om den där teknikern varit där och gjort det han skulle. Och det hade han! Så nu har min kära burk ett nytt hjärta** och allt är frid och fröjd igen! Jag har fått ut alla grejerna åt den stora kunden, jag har hunnit kolla igenom alla 300 mailen och börjat så smått med mina höstprojekt. Det känns bra!

---
Fotnot:
* Det är okej att skratta, det gjorde typ alla på jobbet, till och med min kära man när jag ringde och beklagade mig för honom.
** eller moderkort om du så vill.