Föräldrar

Igår fyllde äldsta storebror år och det firades hemma hos honom och Tvillingen tillsammans med min andra storebror, svägerskan, deras yngsta, brödernas far, mina föräldrar, Tvillingens mamma o sambo och pappan till storebröderna. Allt var jättetrevligt och mysigt på alla sätt. Enda barnet trivdes som fisken i vattnet och tyckte att allt som hon rörde var just hennes och ingen annans.

Värre var det med min mor. Hon var enormt sur och på allmänt dåligt humör. Hon pratade knappt med mig under kvällen, det brukar hon visserligen sällan göra under sådana tillställningar, men hon hade verkligen taggarna utåt precis hela tiden. När hon och pappa gick sen, var det bara jag och mannen kvar av gästerna, men de sa bara hejdå och gick. Födelsedagsbarnet fick en kram av mamma innan dörren öppnades, men inte vi andra. Det verkligen sken igenom hur jobbigt hon tyckte det var att vara där. Varför kom hon då kan man ju undra, och det gör jag med. Jag tror dock att hon inte ville göra storebror besviken.

Under promenaden hem, strax innan jag somnade och under bilfärden till jobbet imorse så tänkte jag på vad som hänt under gårdagskvällen och tidigare i veckan och kom väl så smått fram till att mamma måste vara sur på mig för att jag inte ringde i måndags och undrade om hon ville hänga med mig och Tvillingen runt sjön. Jag tyckte inte att jag gjort något fel och bestämde mig för att släppa det hela och låta henne ta kontakt nästa gång. För jag ringer gärna inte till en person flera gånger när han eller hon är ständigt sur och tvär.

I eftermiddags ringde hon i alla fall till mig på jobbet och tyckte att vi skulle träffas och prata. Hon ville dessutom förklara gårdagens dåliga humör. Det berodde delvis på en grej som hänt mellan henne och födelsedagsbarnet och delvis på vårt samtal efter promenaden i måndags. Hon hade inte tyckt om tonen jag hade då. Hon var trött på att ständigt hamna i mitten och bestämt sig för att leva livet istället för att lyssna på den ena parten som säger buh och den andra som säger bäh. Hon är inte ensam om att hamna i mitten på det viset. Jag har ständigt befunnit mig där i vår familj. Men när jag gav uttryck för det under detta samtalet styrde hon direkt in det på sig själv. Det var väl lagom roligt.

Jag förstår inte hur hon kan få det att låta som att det bara är mitt fel, för hon lät inte direkt glad när jag ringde sen i måndags kväll. Så nu har JAG bestämt mig för att jag ska säga saker precis som det är, inte hymla, dölja, något för någon, hålla tyst om saker som händer eller kommer hända eller som sägs bara för att försöka hindra en annan person att bli sårad. Och den personen har alltid varit mamma.

Det kanske låter dumt? Men så är det faktiskt. Av sina misstag lär man sig, så enkelt är det. Berättar jag att jag gjort det ena eller andra med någon så blir någon (mamma) sårad av att jag berättar det. Det är slut på det nu. *ser bestämd ut* Hon har själv sagt det, att hon inte bryr sig längre, så då tänker jag inte hålla tillbaka.

När jag läste psykologi för något år sen, gjorde jag en c-uppsats som handlade om syskon och då läste jag en del undersökningar som genomförts i världen. De visade allihop att mellanbarn är de som har lättast att ta åt sig, de vill göra alla tillags och det är precis där jag befinner mig. Det resultat som de här undersökningarna visade ... ja, mig! Ett typiskt exempel på mellanbarn. Jag vet inte om det är bra eller dåligt ... Men jag hoppas att saker och ting blir bättre. Mamma mår dåligt, jag vet det, men jag kan inte hjälpa henne, så enkelt är det.