Möhippa och ensam

Igår blev jag "bortrövad" på möhippa. Det blev picknick, förlängning av naglar och slapp i skuggan. Syster i Norrland kunde inte medverka, men hade skickat brev till mamma som mamma läste upp för oss. Sensmoralen av detta var att fokus kommer ligga på bruden och det är väl ungefär det jag har kommit fram till under planerandets gång också. Det är klänning, underkläder, håret, sminket och buketten. För blivande makens del är det en kostym eller frack som gäller. Det är så att jag avundas männen detta.

Men det var inte det dagens inlägg skulle handla om. Det var möhippan som jag själv gjorde till ett fiasko, mest för de som anordnade den och ännu mer för mamma och svärmor. De tog mig efter min provsminkning, när jag var som allra finast. Jag fick en söt prinsesskrona, skapad för de söta små flickor som har små nätta huvuden, inte till mitt jättehuvud och en gul slöja. En liten vandring genom stan och sen var det picknick i trädgården hos storebror och det var där allt gick åt helvete. Inte till en början förstås. Jag hann få i mig några tuggor mat innan skålarna började. Det var mousserande vin, runt 27-28 grader, jag hade ätit en tallrik fil till frukost och en enkel matematik i mitt huvud innebar det att om detta skulle fortsätta resten av dagen, skulle det innebära en grym huvudvärk och pangfylla inom det snaraste. Lite mer mat i magen innan man fyllde på med mer vin skulle underlättat en del. Så när svärmor skålade bara minuten efter mamma brast det för mig och jag sa: "Om det hela går ut på att fylla mig kan vi lika gärna avbryta nu."

Jag har funderat en hel massa på det här, både igår kväll och nu senaste timmen sedan Flickan ringde och undrade om det hänt något. Jag blev skitledsen... Det bästa hade varit om det inte blivit någon möhippa överhuvudtaget. En möhippa innebär nog för mig en heldag eller en kväll med tjejkompisarna där man skrattar och har skoj, gör saker som man annars kanske inte vågar. Men hela det spricker redan för mig där.

1. Jag har inga tjejkompisar kvar längre. Varför? Jag gör saker fel för det mesta. Öppnar mig för lite och ibland inte alls. Som att jag är en svår nöt att knäcka och komma innanför skalet. Feltolkar saker oftare än oftast och tror att det ligger orsaker till grund bakom det mesta folk säger och gör.

2. Jag tror inte att någon känner mig egentligen, för det gör jag inte ens själv, så hur ska man då kunna anordna något som de vet att jag tycker är roligt?

3. Jag hatar att stå i centrum samtidigt som att jag gärna vill göra det. Så kluvet som det bara kan bli.

4. Att göra saker jag inte vågar, vägrar jag göra om jag blir tvingad till det.

När jag var mindre, precis i början av grundskolan, drömde jag om att bli artist, sångerska eller musikalartist, så jag kunde stå framför ett stort folkhav och sjunga eller dansa till en låt med egen koreografi och visa alla killarna i klassen vilken oslipad diamant de gick miste om. Jag drömmer väl fortfarande om det, men eftersom jag är en sån fegis och rädd av mig vet jag att det inte kommer hända. Vill inte ens skämma ut mig själv genom att sjunga karaoke.

Innan jag gör mig iordning för att träffa fotografen, vill jag bara ta upp en sak till ... Hur ensam jag egentligen känner mig. Jag vill ha någon vän (i närheten) som jag kan prata med om precis allting, utan att vara rädd för att bli sårad eller såra någon annan. Någon som finns där, förstår mig och som gör att jag utvecklas ännu mer som person. Jag har en sådan vän i min blivande man, men han är inte tjej, ibland förstår han inte allting som jag vill få fram. Jag har blivit bättre på att uttrycka mina känslor, men jag kan bli bättre. Är rädd för att rösten inte kommer hålla på lördag, när jag ska lova min älskade att älska honom till döden skiljer oss åt.