Magi

För några timmar sedan läste jag ut en bok, Solens diamanter av Nora Roberts. Det var ett boktips från en av mina nätväninnor, vill rikta ett stort tack till henne! :) Jag tänker inte skriva någon bokrecension, det finns de som gör det mycket bättre än jag ... det kanske blir det ändå till slut, men det är inte målet, eller syftet med dagens blogg.

Bokens huvudperson är en typisk bokhjältinna. Hon har en utbildning, ett jobb, har gift sig men blev lämnad efter bara 7 månaders äktenskap och för att inte hamna i depression, tror hon att det hjälper med att arbeta så hon slipper tänka på hur sårad hon blivit av den man hon trodde skulle dela hennes vardag resten av livet. Det smartaste valet hon gjort i livet blir när hon säger upp sig och flyr till Irland för att hitta sina rötter och sig själv. Uppfattningen av hennes personlighet är att hon är så perfekt, så duktig, har sån disciplin och jag undrar hur många kvinnor i det verkligen livet som är precis som henne. Finns de? Som gör det som måste göras utan minsta hinder. Jag vill också hitta den självdisciplinen när det gäller träningen, när det gäller hushållet och mitt liv.

Jag har fått ett jobb som är det jag utbildat mig till, utan att jag förstått det själv. Vet att jag skrivit det så många gånger förut, men det är sant. Inatt, efter den berömda sommarfesten med jobbet och i väntan på att Sambon skulle komma och hämta mig, stod jag och pratade med min fulla Handledare. Han sa det inte rakt ut, han sa : "Jag anställer bara de bästa!" Den kaxiga och stöddiga delen av msRose sa : "Jag vet!" fastän jag inte känner att jag tillhör de bästa. Men jag stod pall emot ca 20 st motståndare. Jag fixade att få det här jobbet. Och i ärlighetens namn är det inget svårt jobb, vem som än gått min utbildning kan göra det jag gör. Men ändå kan jag inte ta emot den komplimangen som jag kanske borde. Varför tvivlar jag så på mig själv? För att koppla ihop det med boken jag precis läst, hon är likadan. Tror inte att hon kan, när hon i själva verket är superduktig.

Har jag blivit uppfostrad med att inte tro på mig själv? Eller söker jag bekräftelse på att jag kan? Varför kan jag inte bara inse att jag är duktig? Det är väl inget fel att tro på sig själv heller?

Naturligvis finns det en romans i boken, en kärleksaffär. Eller, det är det ju inte heller, ett kärleksförhållande! Författaren skriver om kärlek som att det vore en magi. Och det vet i sjutton om det kanske inte är så. Eller? Mannen som tar henne med storm vet var romantik är. Uppvaktar henne, flirtar, kastar längtansfulla blickar. Han ser henne som han aldrig gjort med någon annan kvinna förut. Mot slutet inser han att det är en bekräftelse på hans kärlek som hon vill ha för att vilja gifta sig med honom. Den romantik och uppvaktning som hon upplever fick jag i början av mitt förhållande med Sambon, men vart har det tagit vägen nu? Jag älskar honom så mycket att det gör ont ibland, men jag vet inte hur jag ska få honom att förstå att det är honom jag vill dela mitt liv med. Jag läste någon gång att vi tjejer gärna vill att romantiken och uppvaktningen ska fortsätta även om man hittat varandra och det är så sant. Jag faller inom den kategorin.

Säkert en massa svammel, men är det någon som har något att tillägga eller protestera emot eller vad som, kommentera!