framtiden

Började läsa en ny bok idag, men kan ändå inte riktigt släppa Solens diamanter. Jag kan nog inte sätta fingret på vad som satte såna spår med den boken, bara att det är en av de bästa böckerna jag läst på länge. Huvudpersonen i boken i alla fall hittade något nytt att göra efter sin uppsägning, hon kom på att hon ville skriva en bok. Man kanske skulle ...

Några av mina bästa vänner som jag skriver till säger att jag skriver bra, tar med små detaljer som få läsaren att hänga med så mycket bättre i händelsen jag beskriver. Kanske är bloggandet ett försök till att leka med min talang som författare? Njae, knappast. Nån Shakespear lär jag ju inte bli...

En helt annan sak som jag bara måste få ur mig... häromdagen hade jag ett av mina härliga samtal med Flickan. Vi pratar och diskuterar ofta om framtiden och den här gången var inget undantag. Vi är lika gamla och våra biologiska klockor har redan börjat ticka. Jag har, sedan jag blev ihop med min älskling, sagt att jag vill bli mamma innan jag fyller 30, men tiden börjar faktiskt tryta. Hur säger man till sin sambo att man inte vill vänta för länge? Han har tidigare hållit på att jag måste få ett jobb först. Nu har jag fixat det. Då kan man ju tycka att det är dags att sätta igång?! Nej, inte riktigt. Nu ska vi spara ihop pengar, så vi kan gifta oss. Och nej, det har inte varit någon överraskning för mig, han har sagt det tidigare. Eftersom jag vid de tillfällena fortfarande pluggat, har jag väl mer eller mindre gått med på det. Och mitt förnuft säger också att man borde ha en trygg ekonomi, bra boende innan man sätter ett liv till världen.

Men om han absolut vill ha det perfekta tillfället att skaffa barn, vilket i hans tideräkning blir om en sådär 5-10 år, så lär ju hindrena vara fler att ta sig över ändå. Jag skulle då närma mig de 40 och hur många har inte problem med att bli gravida då??

Jag måste alltså prata med Sambo och det vet jag. Jag vet det så väl. Men jag är nog så otroligt rädd för att bli sårad och ta hans svar på helt fel sätt att jag hellre undviker det. Det vore ju super om jag fick ihop mina 6 månader i alla fall innan magen börjar växa... men tiden går för fort, alldeles för fort. Så, vad göra? Samla mod och kraft för att ha det där samtalet...