Vändning

I eftermiddags ringde Sambon och jag hörde direkt på rösten att han var glad och uppåt, att det möjligtvis hänt något. Det hade det väl typ ... han hade pratat med någon kollega och kommit fram till att vi kanske bo kvar här och slippa flytta till Hålan ändå. Det finns ju faktiskt de som pendlar idag (typ vi) och de klarar det bra.

Så fastän det bar emot, så ringde jag upp en annan mäklare, som jag pratade med redan förra veckan om en visning igår kväll, men när sen Sambon meddelade att han fått jobbet, ringde jag och avbokade visningen. Kände mig enormt dumt som bad om en visning igen och mäklaren döljde ju inte sin besvikelse, eller vad man ska kalla det. Han kunde iaf klämma in en visning på torsdag ... morgon ... kl 8:00. Detta blev Sambon dock inte såå glad åt, då måste han ju ta bilen den dagen med och hur ska JAG komma till mitt jobb? Men problem är ju till för att lösas, eller hur. Förhoppningsvis är det någon vänlig själ som lånar ut sin bil till mig, annars får jag helt enkelt bara jobba halvdag. Det var inga problem med handledaren iaf.

Och min kära mamma ... hon hjälper oss att leta hus i Hålan nu. HAr väl hittat några objekt som är lite intressanta, men nu när det verkar som att Sambon vill att vi bor kvar här (vilket jag absolut inte är emot) känns det mest jobbigt.

Igår fick jag syn på henne (mamma alltså) i bilen nere vid stationen. Jag hade tänkt ringa henne och prata på kvällen och gjorde två flugor på smällen genom att springa ifatt henne och blev erbjuden skjuts hem (snäll mamma). På parkeringen här nere sipprade några känslor upp och jag fällde några tårar. Varför har mamma sån effekt på mig? Att jag bara slappnar av och låter allt pysa ut? Visste varken mer eller mindre efter samtalet, så jag vet inte om det gjorde någon nytta.

Tänkte jag skulle "blippa" lite innan jag gör mig ordning för sängen, ska ju upp extra tidigt imorgon och åka tåget till Storstaden (läs Fjollträsk) över dagen på kundbesök med Kollegan. Ska bli trevligt! :D